Öring

Biologi

Öring förekommer i stort sett hela landet. I stora sjöar, fjällsjöar, små bäckar till saltvatten. Öring behöver strömmande vatten med grusbotten för sin reproduktion. Normalt vandrar öringen uppströms för att leka, men nedströmslekande bestånd förekommer också. Sällsynt kan lek även förekomma utmed exponerade sjöstränder. Öring har ett så kallat homing-beteende, vilket innebär att de oftast kommer tillbaka och leker på den plats de själva fötts.

Leken sker vanligen i oktober i Jönköpings län. Rommen kläcks under våren och under de första 2-4 veckorna konsumeras gulesäcken. Tidpunkten då gulesäcken har förbrukats är likartad för de allra flesta öringyngel. Därav kan påverkan från predatorer minskas när öringynglen väl kravlar upp ur gruset, vilket sker nattetid inom någon vecka.

Under de första två åren är öringungarna revirhävdande. Födan den första tiden består främst av förbidrivande bottendjur. Vid 10-20 centimeter eller vanligen 1-3 år sker smoltifieringen för de öringar som vandrar ut till större sjöar eller hav. Detta innebär fysiologiska förändringar i fisken och att öringen blir silverblank för att bättre smälta in i den fria vattenmassan. Utvandringen sker relativt synkroniserat för att minska risken för predation.

Bild på öring. © Linda Nyman/SLU Artdatabanken — © Linda Nyman/SLU Artdatabanken

Vad som avgör om öringen väljer att vandra till en större sjö eller endast till en större hölja i samma bäck som den fötts beror på om fördelarna överväger risken eller kostnaden med vandringen. Desto större tillväxt den kan nå jämfört med de öringar som stannar i hemmavattnet och ju mindre risken är att dö under vandringen driver öringen till att vandra. Många sjöar blir dock inga öringsjöar även om öring förekommer i tillrinnande vattendrag. Detta beror på att gäddan utgör ett hot för öringen.

Mängden rom en hona kan producera visar vinsten med att vandra till havet eller större sjö. En liten strömlevande hona kanske har 200 romkorn medan en tiokilosöring kan ha 16 000 romkorn. Tillväxten i sjöar (men även hav eller älvsel) ökar markant om tillgången på lämpliga bytesfiskar är god och kan vara så stor som 10-30 centimeter på en sommar. I sjön kan öringen stanna några månader upp till flera år. I sjöar når de sällan längder över 100 centimeter. Öringar blir sällan över 15 år och strömlevande öringar blir sällan äldre än 4-6 år. Till skillnad mot lax överlever öringen oftast leken och kan reproducera sig flera gånger. Vanligen leker dock inte öringen flera år i rad.

Sportfiskarnas informationsfilm om öring

Se filmen på youtube: Öring – En artfilm – YouTube

Lämpliga regler

Öring är känsligare för att fångas och återutsättas än exempelvis gädda. Det är viktigt att öringar som ska släppas tillbaka hanteras varsamt. Följande regler kan vara aktuella.

Fredningsområde

När det gäller sjövandrande öring är det viktigt att skydda vuxen fisk under leken och att skydda ung öring i sina lek- och uppväxtområden, helst året runt. Vanligast är att skydda hela eller delar av tillrinnande vattendrag som är viktiga lek- och uppväxtområden.

Fredningstid

Fredningstid avser i regel att skydda fisken under en period när känsliga bestånd leker eller vandrar till och från lekplatser. Fredningstid under öringens lek är en vanlig förvaltningsmetod och ska ses som en absolut lägstanivå för skydd av öring. Många gånger behöver fredningstid kombineras med andra fiskeregler.

Minimimått

Minimimått syftar till att låta alla fiskar leka åtminstone en gång innan de uppnår en storlek där uttag tillåts. Regeln är mycket använd och fungerar bra – i synnerhet om fisket anpassas så att fisk under minimimått fångas i så liten utsträckning som möjligt. För sjölevande bestånd av öring i Jönköpings län bör minimimåttet vara så högt som 60 centimeter eller mer eftersom bestånden får anses vara svaga – om något öringfiske alls ska tillåtas.

I strömlevande bestånd växer öringen långsammare och når inte samma storlek som i sjöar. Om fiske tillåts bör därför minimimåttet vara lägre än i sjöar. Beståndstäthet och individstorlek kan variera mellan vattendrag i Jönköpings län varför generella minimimått är svårt att ange för vattendrag. Ta kontakt med en fiskesakkunnig som kan hjälpa till med rådgivning.

Maximimått

Maximimått har på senare år blivit allt mer nyttjat och syftar till att skydda stor fisk. Maximimått är accepterat inom sportfisket och bidrar till ökad förekomst av stor fisk som i sin tur är viktiga för rekryteringen av ny fisk. Minimimått och maximimått kan med fördel kombineras och kallas då fönsteruttag. Fönsteruttaget anger inom vilka storlekar fisk får behållas.

Fångstbegränsning

En fångstbegränsning eller ”bag-limit” anger hur många fiskar som får fångas per fiskare och tidsperiod. Som beskrivits tidigare är det ingen självklarhet att bestånd av öring i Jönköpings län tål ett uttag genom fiske. Om ett uttag trots allt tillåts bör fångstbegränsningen vara lågt satt. Fångstbegränsningar får anses vara väl accepterat bland sportfiskare.

Restriktioner för fiske med nät

Ett intensivt nätfiske medför nästan alltid ett försämrat fiske efter öring, med minskat bestånd och medelstorlek som följd. Öringen vandrar gärna strandnära, tätt förbi utskjutande uddar och i trånga passager. Detta medför att den är ganska lätt att fånga i nät. För att skydda öringen från att fastna i näten kan man skydda grundare vatten från nätfiske. På kusten och i Vättern är det exempelvis förbjudet att fiska med nät grundare än 3 meter. I Förutom i Vättern förekommer det inga sjöar i Jönköpings län med så starka sjövandrande bestånd av öring att de tål ett riktat fiske efter öring. I de sjöar det förekommer öring är det viktigt att skydda dem från att fångas.

Förbud för maskmete i vattendrag

För att skydda strömstationär öring kan ett förbud av maskmete införas. Mete med mask medför oftare än artificiella beten djup krokning och svår återutsättning.

Praktiska fiskevårdsåtgärder

Åtgärdande av vandringshinder och effekter av reglering

Öring är starkt knuten till rinnande vattendrag för lek. Därför påverkas den mycket negativt av vandringshinder. Det är inte bara vuxen fisk som ska kunna simma upp i vattendragen utan även ung fisk som är på väg ut från vattendragen. Många öringstammar har försvunnit eller decimerats till följd av skapandet av vandringshinder, framförallt på grund av vattenkraftproduktion och vägtrummor.

Det finns fortfarande ett stort behov att åtgärda vandringshinder i strömmande vattendrag, även om fler och fler åtgärdas. Olika former av ”laxtrappor” har historiskt använts mest. Idag strävar man oftare efter att skapa naturlika konstruktioner som omlöp eller inlöp om inte vandringshindret kan tas bort helt.

Bild som visar ett omlöp - en naturlik fiskväg. — Exempel på ett omlöp som byggts runt ett vandringshinder.

I mindre vattendrag är ofta felaktigt konstruerade vägtrummor en orsak till vandringshinder. I många fall kan fri passage skapas genom tröskling, det vill säga att tillföra sten och block på en sträcka nedströms vägtrumman så att vattendragets botten höjs upp samtidigt som sten och block har en viss dämmande effekt på vattennivån.

Alla konstruerade fiskvägar förbi vandringshinder kräver en viss skötsel, i synnerhet under tiden då fiskvandringen är som intensivast. Här kan den intresserade göra en insats genom att ha koll på fiskvägen under lektiden så att flödet är bra och att fiskvägen inte är igensatt med skräp eller biologiskt material. Även tiden då smoltvandringen (våren) är som störst är viktig i detta avseende.

Förutom att skapa vandringshinder kan vattenreglering medföra att vattendragsavsnitt helt torrläggs. Korttidsreglering innebär att vatten endast släpps på när vattenkraften utvinns. Detta medför i många fall att vattenlevande organismer inte hinner med att anpassa sig till rådande förutsättningar. Vidare kan vattenreglering medföra en uppdämning av vattendragssträckor som annars varit strömpartier.

Vilket vatten som släpps förbi alternativt igenom kraftverksturbinerna är också viktigt. Om det endast är ytvatten medför det en ökning av vattentemperaturen mot vad det naturligt hade varit nedströms dämningen. Om det bara är bottenvatten som släpps igenom kan det påverka syretillgången i vattnet nedströms.

All svensk vattenkraft ska under de kommande 20 åren omprövas med dagens miljökrav som standard. För att så stor hänsyn som möjligt ska tas till miljön är det viktigt att förvaltare, fiskerättsägare och sportfiskare bevakar sina intressen i kommande domstolsförhandlingar.

Här beskrivs hur mindre vandringshinder kan åtgärdas: Skapa fria vandringsvägar i vattendrag

Kalkning

Öring är känslig för försurning. Under överskådlig tid kommer vi i Sverige behöva fortsätta att kalka våra vatten för att upprätthålla tillräckligt god vattenkvalitet för flera djurarter, däribland öring. I Jönköpings län är problemen med försurning främst lokaliserade till de västra delarna av länet och främst Nissan och Lagans huvudavrinningsområde. Planering och genomförande av kalkningsverksamheten sker centralt där Havs- och vattenmyndigheten finansierar, Länsstyrelsen planerar och kommunen är utförare. För den enskilde personen är det inte mycket att göra. Givetvis är det bra att rapportera tecken på försurningsskador (exempelvis frånvarande årskullar av öring eller mört) till Länsstyrelsen.

Biotopvård

Biotopvård kan enklare utföras av vem som helst. Man måste dock alltid ha markägarens tillstånd. Det får heller inte medföra att allmänna eller enskilda intressen påverkas. Biotopvård handlar ofta om att återföra stenblock, död ved och lekgrus till vattendraget.

Stenblock rensades i många fall från vattendragen då vattnet användes för flottledning. Död ved har i många fall rensats bort i samma syfte och borttagning av död ved kan än idag göras av estetiska skäl. På grund av tidigare rensningar och kanaliseringar av vattendrag kan viktigt lekgrus antingen spolats bort eller slammats igen, varför tillförsel av nytt lekgrus kan behövas.

Genom att stenblock läggs i vattnet kan det medföra en dämning av vattennivåerna uppströms. Detta måste beaktas innan arbetet startar.

Finns det risk att allmänna eller enskilda intressen kommer påverkas måste åtgärden anmälas till Länsstyrelsen alternativt prövas i domstol. Kom ihåg att se till helheten om du planerar att göra biotopvårdsarbeten. Det hjälper föga att åtgärda en kortare sträcka om stora missförhållanden finns nära upp- eller nedströms.

Läs mer här:

Död ved

Biotopvård – återskapa naturliga miljöer

Decimering av rovfisk

Att fiska upp rovfisk, främst gäddor, har traditionellt sätt använts för att gynna öring i rinnande vatten. Effekten har varit svår att belägga och är oftast temporär. Det finns också risk att öka predationen på öring genom att ta bort stora gäddor. Stora gäddor är kannibaler och reglerar mängden gäddor i ett vatten. Små gäddor kan stå för en stor del av predationen på öring, främst mindre öringar. För att långsiktigt minska förekomsten av gädda är det mer framgångsrikt att exempelvis återskapa strömsträckor på vattendragsavsnitt med konstruerade lugnvatten eller dammar.

Uppföljning

Elfiske

Elfiske är den mest använda uppföljningen av öring i svenska vatten. Elfiske där man sakta vadar uppströms ger ett kvantitativt mått på mängden fisk i vattendraget. I första hand är det unga öringar som fångas då större öring i regel befinner sig djupare än vad som är möjligt att fiska med metoden och elfiske är därför en metod för att följa upp återväxten i beståndet.

För att elfiska krävs utbildning och tillstånd eftersom det är en förbjuden fiskemetod. Rätt utfört är elfiske skonsamt mot fisken då den kan återutsättas utan men efter provtagning. Båtelfiske har på senare år ökat. Här kan man få en bättre bild av omfattningen av större fisk. Metoden är dyr, kräver tillstånd och kan vara svårt att utföra, bland annat genom att sjösätta den specialanpassade båten.

Nätprovfiske

Metoden kan vara ett alternativ om beståndet tål det uttag av öring som nätprovfisket medför då fisken nästintill alltid dör i näten. I Jönköpings län är det sannolikt aldrig motiverat att genomföra ett nätprovfiske enbart i syfte att följa bestånd av öring då våra sjölevande bestånd av öring är svaga. Om beståndet av öring är svagt är chansen liten att fånga tillräckligt med öring för att nätprovfisket ska ge någon information om beståndssituationen. Nätprovfisken bör utföras i samverkan med sakkunnig personal.

Lekfiskräkning

Enklare att utföra på egen hand för den intresserade är att räkna antal öringar på lekplatsen under hösten. Detta kan även göras i mörker genom att lysa med ficklampa. I skydd av mörker kan öringen dessutom vara lättare att komma nära. Det är svårt att översätta antal synliga fiskar till beståndets storlek, men genom att räkna antalet lekande öringar på samma sätt från år till år kan man få en känsla för om öringen minskar eller ökar på den aktuella platsen.

Fångststatistik

I både strömmande vattendrag och i sjöar är det värdefullt att använda statistik om fångst och fiskeansträngning. Genom att kombinera uppgifter om fångst och fiskeansträngning (fisketid eller antal fisketillfällen) får man fångst per ansträngning. Fångst per ansträngning är ett mycket viktigt och välanvänt begrepp inom fiskförvaltning. En minskande fångst per ansträngning kan vara tecken på att beståndet minskar, även om den totala fångsten är densamma.